Programområdenas viljeriktning för arbetet att fasa ut vård som inte skapar värde för patienten
I kunskapsstyrningens uppdrag ingår förutom att bidra till införande av kunskapsstöd även att utmönstra åtgärder som inte skapar värde för patienten. Nationella programområden och samverkansgrupper vill ta en aktiv roll i arbetet med att fasa ut så kallad lågvärdevård och har tagit fram en viljeriktning för sin roll i arbetet.
%20(2)%20Magnus%20Eneroth_3.jpg)
Magnus Eneroth
Viljeriktningen beskriver roll och arbetssätt för den nationella delen av regionernas system för kunskapsstyrning i arbetet med att fasa ut lågvärdevård. Dokumentet har arbetats fram i dialog mellan nationella programområden (NPO), nationella samverkansgrupper (NSG) och stödjande funktioner.
– Det finns ett brett engagemang hos NPO och NSG att bidra i arbetet med att fasa ut lågvärdevård. Den nationella viljeriktningen utgör ett strategiskt stöd för hur vi som NPO kan och bör bidra, säger Magnus Eneroth, ordförande i NPO rörelseorganens sjukdomar som har deltagit i arbetet med viljeriktningen.
Patientnytta i fokus
Med begreppet lågvärdevård avses tester, undersökningar och behandlingar som ger liten eller ingen nytta för patienten i förhållande till de resurser som används, och därför bör undvikas. Det finns flera aktörer, exempelvis Socialstyrelsen och Läkarsällskapet, som arbetar med frågan. Många regioner identifierar dessutom olika typer av lågvärdevård och arbetar för att dessa ska upphöra eller minska i omfattning.
För att alla invånare ska kunna få en god, jämlik och kunskapsbaserad vård är det nödvändigt att vården bedrivs effektivt. Att fasa ut lågvärdevård är en viktig del av det.
Viljeriktningen slår fast att:
- NPO och NSG vill stärka samarbetet med andra aktörer kring området lågvärdevård
- Lågvärdevård behöver identifieras i högre grad och kunskapsstöden kan användas som ett sätt att fasa ut lågvärdevård
- NPO och NSG vill bidra i högre grad i arbetet med kultur och kommunikation kring lågvärdevård både nationellt och regionalt.