Bilden av skolan är ett flygfoto, inte ett porträtt
Berättelsen om skolans roll i samhället handlar om mer än lärande. Skolan är bindväven som håller invånarnas vardag samman. Med känselspröt till socialtjänsten, förskolan och föreningslivet skapar den en helhet för unga att utvecklas i.
Just nu pågår en utredning om skolans huvudmannaskap, som tar ett relativt omfattande grepp om skolans styrning och ledning. Det är verkligen en viktig fråga att vrida och vända på. Ingenting är för framtiden mer betydelsefullt än vår förmåga att ge kunskap åt nästkommande generationer. Skolan ska styras och ledas på det bästa av sätt.
Men det gäller att alltid förstå att skolans betydelse i ett samhälle är mångbottnad. Jämte debatten om skolans styrning utifrån dess roll som utbildningsinstitution menar jag att vi behöver lyfta blicken och se på skolan som grundpelaren i våra lokalsamhällen.
Ett framgångsrikt samhällsbygge kräver att vi inte ser till varje enskild beståndsdel, utan på relationerna dem emellan och hur de hänger ihop. Skolan är en av många verksamhetsområden i kommunerna som påverkar barn och ungas möjligheter att lyckas väl i livet. Bilden av skolan måste vara ett flygfoto, inte ett porträtt. Den lever inte i isolation, utan i symbios med resten av samhället.
Det går en röd tråd mellan verksamheterna: från förskolan, till grundskolan och vidare till gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen. Däremellan finns också socialtjänsten, biblioteken, gitarrlektionerna, samverkan med den lokala friidrottsföreningen, sfi i kommunal regi och så ofantligt mycket mer. Till detta kommer alla timmar av lek och lärande som sker på barnens fritid i kommunens parker, på lekplatser och under allmänhetens åkning i ishallen. Men vad händer med helheten om den enskilt största delen – skolan – bryts ut?
När en ny skola ska byggas måste det ske i samordning med samhällsbyggnadskontoret och med hänsyn till planeringen av nya bostäder, parker och ytor för fritid och lek. På vissa håll måste omgärdande vägar hastighetsbegränsas till skydd för skolbarnen, på andra behöver nya cykelvägar komma till. För att fånga upp barn och unga som utsätts för våld i hemmet är en nära samverkan mellan skolan och socialtjänsten helt avgörande. Och när skolorna och föreningslivet ska samsas om konstgräsplanen är det i kommunen som planeringen sker.
På en del håll samarbetar skolan och fritidshemmet med kulturskolan för att skapa ett bättre utbud. Det är inte ovanligt att lärare har tjänster på både gymnasiet och inom vuxenutbildningen, exempelvis för att fylla upp en hel tjänst i en mindre kommun. Sådana lösningar blir avsevärt svårare om skolan förstatligas och kedjan i skolväsendet bryts itu. Vi kan inte bara förbise dessa frågor och behandla skolan som ett läroverk i vakuum.
I grunden är det också en demokratifråga. Föräldrar och anhöriga ska ha nära till de beslut som påverkar barnen och deras skolgång. Ju kortare avstånd mellan skolans huvudmän och barnens föräldrar, desto större möjlighet att påverka. Till syvende och sist är det en fråga om ansvar. Vem ska föräldrarna i Orsa vända sig till när de vill påverka hur de egna skolorna fungerar: kommunens skolborgarråd eller tjänstemannen på Skolmyndigheten? Den statliga tjänstepersonen har inget förtroende att varken förvalta eller förbruka. Tjänstepersonen kan inte ställas till svars. Ansvarsutkrävandet går därmed förlorat.
Mina reflektioner är inte ett försök att djupdyka i frågan om skolans administrativa styrning. De handlar i sig inte om skolans huvudmannaskap, och inte heller om läroplaner eller ens om lärarnas ack så viktiga roll. Nej, de skildrar det större perspektivet som i skolutredningens uppdrag saknas och som skoldebatten ofta ser förbi.
Det är en berättelse om skolan som kittet som håller samhället samman. För den gärna vidare. Den är på tok för viktig för att glömmas bort.
Staffan Isling