Dråpslaget mot unga på bostadsmarknaden

Det är knappast en överdrift att säga att Finansinspektionen numera styr villkoren på bostadsmarknaden. I september återinför myndigheten kravet på amortering, vilket är ett dråpslag mot ungas möjligheter att ordna egen bostad.

Priset på bostäder ökar snabbt. På ett år har priserna på småhus gått upp med över 16 procent och bostadsrätter med mer än åtta procent. Skälen till prisökningarna är en expansiv penningpolitik som lett till sjunkande bostadsräntor, en ökning av hushållens realinkomster och bostadsbrist.

Mot den här bakgrunden kan det förstås tyckas rimligt att Finansinspektionen återinför kravet på amortering, alltså kravet om hur snabbt hushåll ska betala av sina lån. Syftet med amorteringskravet är att stävja ökad skuldsättning och ökade priser på bostäder. Det togs bort tillfälligt för ett år sedan när myndigheten var orolig att framför allt unga skulle få mindre inkomster och ha svårt att finansiera sina lån under pandemin. Nu bedömer Finansinspektionen alltså att det är läge att införa amorteringskravet igen.

Amorteringskrav har låg effekt på konsumtion

Forskning visar att amorteringskravet har marginell effekt på konsumtionsnedgången. Det innebär att det inte finns stöd för att den låga räntan gör att personer finansierar överkonsumtion med hjälp av billiga bostadslån. Forskning visar i stället att de som kommer att drabbas främst är förstagångsköpande och personer med låg inkomst, som i stället blir hänvisade till dyra andra och tredjehandskontrakt.

Ett problem är att amorteringskravet är mycket långtgående. Det följs heller inte upp av andra insatser som hjälper individer att betala för en egen bostad. Kravet stoppar stora grupper från att köpa en bostad med egna inkomster och eget kapital.

Återinförandet slår hårt mot unga

Återinförandet av amorteringskravet slår alltså särskilt hårt mot unga. Låt mig ge ett illustrativt exempel:

För den som köper en enrumslägenhet i Stockholm med ett lån på 85 procent blir den genomsnittliga kostnaden, utan amortering, 6 700 kronor per månad. För att få ett sådant lån till en sådan kostnad krävs en månatlig bruttoinkomst på minst 25 000 kronor, en inkomst som ungefär 50 procent av Stockholms 25-29-åringar har.

Med Finansinspektionens amorteringskrav kan den samlade utgiften för bostaden däremot uppgå till det dubbla, närmare 13 000 kronor per månad. Då behövs en bruttoinkomst på minst 35 000 kronor. Endast en av fem i den tidigare nämnda ålderskategorin tjänar så pass mycket.

En välfungerande marknad behöver rörlighet

SKR förespråkar på intet sätt att unga ska skuldsätta sig för mycket. Men det är heller inte rimligt att staten i ett slag stänger ute så många unga från bostadsmarknaden, och att de ska vara hänvisade till att försöka få en bostad på den ytterst ansträngda hyresmarknaden. På många orter räcker heller inte kötid långt. Inte bara enskilda drabbas, utan också samhället i stort. När unga hindras från att flytta hemifrån, kan det bland annat få följden att de inte kan ta ett nytt jobb. Då hämmas tillväxten och det skapas låsningar på marknaden. En välfungerande bostadsmarknad ger rörlighet. Rörligheten gör att kommuner och regioner med många bristyrken lättare kan få arbetskraft, den bidrar till att unga kan flytta hemifrån så att också föräldrarna kan flytta till ett boende som passar deras nya behov. Den gamla bostaden frigörs för en ny familj. Det är det här som kallas för flyttkedjor.

Utbudet måste öka – och efterfrågan stärkas

Från Finansinspektionens sida försvarar man sin åtgärd med att bostadsbristen bara kan lösas om det byggs fler bostäder. I den andra ringhörnan hävdar aktörer att bristen på bostäder får en lösning först när staten stärker individers ekonomiska efterfrågan. Sanningen är att det behövs både och.

Kommuner behöver fortsätta säkra att det finns mark för företag att bygga bostäder på. De allra flesta kommunerna gör det, men hindras alltför ofta av otaliga riksintressen och rigida strandskyddsregler. Det är statliga hinder som kommuner snubblar på när de behöver se till planlägg mark där många vill bo och där det är lönsamt för marknaden att bygga. Samtidigt krävs det insatser som gör att fler har möjligheter att hyra och köpa, såväl nya som befintliga bostäder.

Inför startlån och subventionerat bosparande

Det är allmänt känt inom bostadspolitiken att statliga stöd, såsom exempelvis bostadsbidrag och bostadstillägg, släpar efter och måste höjas. Under pandemin höjdes stödet tillfälligt, men inte permanent, vilket kan leda till att personer blir hänvisade till kommunernas försörjningsstöd och annat stöd inom socialtjänsten. Åtgärder behövs också på ägandemarknaden. SKR är en av flera aktörer som påtalat behovet av dels ett statligt startlån med förmånliga villkor för de som köper sin första bostad och dels ett subventionerat bosparande för unga.

Först när regering och riksdag tar ett helhetsgrepp och genomför ovanstående insatser kan det vara rimligt att återinföra ett amorteringskrav. I dag förblir man passiv i skuggan av Finansinspektionen. Det är dags att kliva fram och ta ansvar för ett modernt bostadsbyggande.