Kommunerna uppmanas bryta mot lagen

Allt fler uppmanar nu kommuner och regioner att bryta mot lagen och mot det som framgår av förarbetena i lagstiftningen gällande balanskravet. Vad blir konsekvenserna av detta?

Vad står då i dessa förarbeten? Där står lite enkelt översatt att för att hänvisa till synnerliga skäl när man lägger en budget med underskott så ska det bygga på grundregeln om en god ekonomisk hushållning och att man har en stark finansiell ställning och god betalningsberedskap. Man kan alltså inte hänvisa till inflation, att ekonomin i kommunen eller regionen är så svag att man inte får ihop budgeten eller att det är lågkonjunktur.

SKR har länge haft synpunkter på att balanskravet skapar en kortsiktig styrning av kommunernas och regionernas ekonomi. När Clas Olssons utredning (En god kommunal hushållning) presenterades hade regeringen möjlighet att ändra regelverket, eller fortsatt utreda för att skapa större långsiktighet i lagstiftningen. Men det gjordes inte. Istället behåller man nuvarande regler.

Som jag tidigare skrivit om här så skrev SKR också en hemställan till regeringen hösten 2022, om att lagstiftningen borde ändras i skenet av den ekonomiska situation som vi såg var under uppseglande. Men inte heller detta föranledde regeringen att se över lagen. Vi har nu den lagstiftning vi har och vi behöver förhålla oss till den. Oavsett vad som sägs i debatten.

Vad är då problemet med att kommuner och regioner bryter mot lagen?

Om allt fler börjar bryta mot de lagar vi har så urvattnas de och riskerar att tappa i värde. Under 80 och 90-talen hade vi en situation i Sverige där kommunerna och landstingen prioriterade andra saker framför att hålla i ekonomin. Detta resulterade i en allmän uppluckring av ekonomin och det tog många år, med förändrad lagstiftning och kulturförändringsarbete, innan sektorn skärpte upp regelefterlevnaden. Det är inte en situation vi vill ha tillbaka.

Kan inte frångå god ekonomisk hushållning

Den ekonomiska verkligheten sätter de yttre gränserna för verksamheten och inom dessa gränser behöver vi jobba för att få en så effektiv och ändamålsenlig verksamhet som möjligt.

Det innebär ett ansvarstagande i kommuner och regioner för att över tid ha en ekonomi i balans där balanskravet kan begränsa långsiktigheten. Men underbalanserade budgetar är inte ett långsiktigt hållbart alternativ. Lågkonjunkturen och inflationen kommer att innebära högre kostnadsnivåer i våra verksamheter och det behöver hanteras med en ekonomi i balans där överskott som samlats i resultatutjämningsreserven, RUR, kan vara ett sätt att mjuklanda. Men, det är inte ett alternativ att finansiera verksamhet över längre tid.

Kommunsektorns växande skulder

Sverige har en av de lägsta offentliga skulderna i Europa. Problemet är att kommunsektorns skuld ökar och motsvarar nu en tredjedel av Maastrichtskulden. Den har även ökat under de starka åren. När ska någon börja oroa sig för detta?

Skälet är stora investeringsbehov. Att använda ”gamla resultat” innebär att gå med underskott. I de gamla resultaten finns inte alla finansiella konsekvenser av de investeringar som gjorts och görs nu, då kostnaderna fördelas över investeringens livslängd. Att hänvisa till överskott man haft under några år och gå med underskott kan leda till att likviditeten sinar och att några kommuner eller regioner kan behöva låna till driften, alltså låna pengar bara för att bedriva verksamheten. Det tycks som att man från statens sida bara ser på sin skuld och sina åtaganden som man på alla sätt vill minimera, men struntar i att kommuner och regioner får en allt högre skuld.

Att bara hänvisa till tidigare ekonomi kan få oanade effekter på både kort och lång sikt. Det borde kanske vara fler som oroar sig för dessa konsekvenser. Kommunsektorn sörjer ändå för en femtedel av Sveriges BNP.