Olika bilder av verkligheten

Regionerna går med ett totalt underskott motsvarande årskostnaden för två medianregioner. I det läget kommer staten med nya riktlinjer som om resurser och personalbrist var ett påhittat problem. Hur är det möjligt?

Nu har SCB presenterat årets första prognos för kommuner och regioner. Kommunernas prognos för 2023 stämmer nästan på pricken med vår bedömning av resultatet i ekonomirapporten, nämligen plus 8 miljarder. 124 av landets 290 kommuner prognostiserar underskott för året.
Prognosen för regionernas ekonomi är dock betydligt sämre än vår bedömning. I Ekonomirapporten bedömde vi ett resultat på –14 miljarder kronor. Totalt landar det redan i år på –20 miljarder. För att förstå storleksordningen motsvarar det den totala årskostnaden för två medianregioner.

Många regioner lider av långvariga obalanser i ekonomin, främst inom sjukvården, något som dolts av de tillskott sektorn fick under pandemin. I många regioner är kostnadskostymen för stor och åtgärder vidtas nu för att nå balans eller god ekonomisk hushållning från och med 2025.

Kämpar för att upprätthålla dagens nivå

Det handlar om allt från varsel och kraftiga neddragningar av administrativ personal, stopp för hyrpersonal, investeringar som stoppats - exempelvis ett sjukhus som inte byggs, skattehöjningar, minskad turtäthet inom kollektivtrafiken och i vissa fall nedläggning av verksamheter. På alla sätt försöker regionerna i det längsta bevara sjukvården på dagens nivå.

Frustrationen blir därför stor i regionerna när det kommer riktlinjer från staten som inte lirar med den verklighet de befinner sig i. Exempel på det är de nya riktvärden som staten tagit fram över antal vårdplatser och antal listade per läkare i primärvården. Det verkar förväntas att regionerna både ska bygga ut den slutna specialiserade vården och primärvården, samtidigt som de vare sig har pengar eller personal. Jag tycker att det är anmärkningsvärt.

Vad ska styra – behoven eller efterfrågan?

I riktlinjerna från Socialstyrelsen för antal listade patienter per läkare anges att det behövs för att klara efterfrågan. Det är som att säga att den offentliga vården ska fungera som en marknad där efterfrågan ska tillfredsställas till varje pris. Något ransoneringstänk finns överhuvudtaget inte. Huruvida de som vänder sig till vården verkligen har behov av vård eller bara efterfrågar den rent generellt tycks inte vara en fråga Socialstyrelsen funderar över. Det hade varit till större hjälp, och mer relevant, om myndigheten istället började arbeta med hur vården ska prioriteras med hänsyn till de resurser som finns.

Regeringens utlovade medel på 2 miljarder från höstens budgetproposition, för att öka antalet vårdplatser under 2023, ”en historisk satsning”, känns alltmer märklig. Möjligheten för regionerna att öka vårdplatser är ett orealistiskt scenario i ett läge där regionerna gör allt för att bibehålla vården på en godtagbar nivå. Dessutom kan inte regionerna söka bidrag för de prestationsbaserade delen på satsningen. På Socialstyrelsens webbplats kan man läsa att ”de just nu bereder villkoren för 2023 års omgång av bidraget”. Vi är nu inne i mitten av juni.

Hur kan verklighetsuppfattningen vara så olika?

Jag slås ganska ofta av hur olika verklighetsbilderna kan vara. Den jag möts av när jag pratar med regionerna som kämpar med neddragningar och besparingar motsvarande två hela regioner. Och så kommer staten med riktlinjer och bestämmelser som om tillgången på pengar och personal är outtömliga.

Det kan vara så att det är något som jag inte förstår. Eller är det här ett sätt att få regionerna att vilja avhända sig sjukvården till staten?

Just nu står i alla fall jag frågande.