Så navigerar vi rätt i digitaliseringsfrågan

Det är inte första gången debatten om digitalisering blossar upp, och det är med viss tveksamhet jag ger mig in i den igen. För det finns en risk att vi fokuserar på själva debatten i stället för det som verkligen är viktigt för barnen och eleverna. Samtidigt har jag sett flera ljusglimtar på sistone och det är dem jag vill lyfta fram: När professionen står för de viktiga berättelserna får vi rätt fokus i digitaliseringsfrågan!

Tidigare i höst presenterade Johan Pehrsson och Lotta Edholm sina intentioner om en ”skärmfri förskola”, något som skulle åstadkommas genom att ta bort kraven på digitala verktyg i förskolan. ”Från skärmarnas apati till böckernas magi” som Johan Pehrsson uttryckte det, och trots att jag som har bakgrund som förskollärare och specialpedagog är varm förespråkare av böcker och läsning, så undrade jag vilken verklighetsbild detta egentligen utgick från.

Professionen kliver fram

Glädjande i allt detta är en kanske mer oväntad konsekvens av debatten, nämligen att flera förskollärare har klivit fram och förklarat hur de på ett mycket genomtänkt och professionellt sätt använder sig av digitala lärverktyg i förskolan – inte hela tiden, men ibland, när de bedömer att det att det är rätt för undervisningen. Det är inte fråga om att sitta passivt framför ipads; det handlar snarare om vidgade möjligheter till kreativitet och lärande, om teknik och innovation.

Digitalisering är så mycket mer än just skärmar. Jag håller helt med om att barn – och kanske även vuxna – behöver lära sig andra sätt att hantera datorer och läsplattor än att stirra passivt på en skärm. Det är här förskolans roll och ansvar kommer in. Det har varit så många kloka inlägg att skolministern så småningom gick ut med en mer nyanserad förklaring av utspelet.

”Förskollärarna ska välja verktyg i undervisningen”, replik Lotta Edholm, Dagens Samhälle 19 oktober

Kompetens är A och O för bra utbildning och undervisning, oavsett om digitala verktyg används eller inte. I många av våra förskolor finns en stor grupp personal som saknar relevant utbildning. Tillgången till utbildade förskollärare och lärare varierar kraftigt, så även den digitala kompentensen. Om vi ska åstadkomma en mer likvärdig utbildning behöver vi fokusera på stöd och kompetensutveckling snarare än att sprida en bild av förskolans och skolans digitalisering som inte stämmer överens med verkligheten.

Viktigt att utgå från elevernas verklighet

En annan ljusglimt kom när jag nyligen deltog i ett rundabordssamtal initierat av skolhuvudmän. Där betonade kloka elevrepresentanter att undervisning måste utgå från elevers verklighet och tillvarata elevers engagemang och kunskap och inte minst beakta skolans kompensatoriska uppdrag. I den digitala värld där barn och ungdomar rör sig finns både hot och möjligheter. Diskussionen om skolans digitalisering borde handla om ”hur” och inte ”om”.

Nästa vecka är SKR tillsammans med andra organisationer och myndigheter inbjudna till skolministern för samtal i samma ämne. En fråga vi då ska prata om är: "När bedömer vi att det är lämpligt att låta elever i större utsträckning använda digitala lärverktyg i undervisningen?" Visserligen en intressant fråga eftersom jag utgår från att vi då kommer in på undervisningssituationer och moment i undervisningen, men det är en fråga för professionen att hantera och besvara. Tänk om frågan i stället handlar om att diskutera i vilken ålder och i vilken årskurs man ska arbeta med digitala lärverktyg. Då har vi gått riktigt vilse.

När det är eleverna och professionen som står för berättelserna blir debatten om digitalisering betydligt mer intressant, relevant och nyanserad. När vi utgår från verkligheten, både de ljusglimtar och de utmaningar som vi ställs inför, sätter vi fokus på det viktigaste – en god och likvärdig undervisning för alla som går i förskolan och skolan.