Stärk HVB och minska gängens påverkan på barn och unga

Gängvåldet kryper allt lägre ner i åldrarna. Det är ett enormt samhällsproblem som saknar quick-fix – men det finns saker vi kan göra för att försvåra för gängen att rekrytera barn och unga.

Den senaste tiden har vi upplevt avskyvärda våldsdåd, där unga tonåringar – barn – mördar, och själva mördas. Denna våldsamma period, som inte visar några tecken på att vara över – det går just nu knappt 24 timmar mellan nya sprängningar eller skjutningar – har många aspekter, och den har bland annat satt fokus på HVB:s roll i sammanhanget, och gängens förmåga att tränga in i dessa. Förra veckan ägnade SVT både ett Aktuellt-program och hela Agenda åt våldsvågen, där unga gängkriminella står i centrum. Jag medverkade i båda sändningarna, för att beskriva hur socialtjänsten och kommunerna arbetar med barn som riskerar att hamna i kriminalitet, och för att framföra vad SKR vill se av regering och lagstiftare. Jag har lyft flera åtgärder som SKR förespråkar för att stärka socialtjänsten och HVB.

I dag, tisdag, samlades även rådet mot organiserad brottslighet i ett extrainsatt möte för att diskutera hur vi kan bryta nyrekrytering av barn och unga till de kriminella gängen. SKR deltog på mötet och framförde, utöver det som jag tar upp i den här texten, vikten av att de kommunala verksamheterna – förskolan, skolan, fritids, socialtjänsten, fältarbetare, arbetsmarknadsenheten – jobbar tillsammans, i samverkan med polisen och regionen.

Skärpta begränsningsåtgärder på HVB

En viktig åtgärd för att försvåra för gängen att komma åt barnen på HVB är att personalens kompetens stärks, och deras befogenheter skärps. I dag får personalen inte ta ifrån ungdomarna telefoner, datorer eller andra digitala verktyg. De får inte heller söka igenom ungdomarnas rum i jakt på narkotika, knivar eller annan kontraband, eller ens låsa dörrarna. Tanken bakom detta, att värna barnens integritet och ge dem möjlighet att föra ett så vanligt liv som möjligt, är naturligtvis god. Men med dagens situation måste personalens möjligheter att vidta begränsningsåtgärder skärpas.
Det säger sig självt att om de boende på HVB kan kommunicera obehindrat med vem de vill, så kommer gängen enkelt nå dem. Dessa möjligheter måste tas bort, eller åtminstone kraftigt begränsas.

Dessutom skulle HVB behöva bli mindre och fler, så att det är färre barn per ställe. Dagens situation, med brist på vårdplatser inom SiS, och där kriminella barn blandas med mer välfungerande ungdomar, medför en uppenbar risk att normbrytande beteende förstärks och sprids bland barnen.

Samverkan, statliga medel och slopad sekretess

HVB är viktiga och behöver stärkas, men placering på ett sådant är oftast aktuellt först när andra, tidigare insatser har misslyckats.

Kommunerna och regionerna, med stöd av staten, måste tidigt stoppa att barn hamnar i kriminalitet genom att öka tillgången till det vi med vardagligt tal kallar behandlingsfamiljer och genomgripande öppna verksamheter. Ta danska Gadepulsen, ett framgångsrikt koncept från andra sidan Öresund som innebär att socialtjänsten i samverkan med polisen och skolan tätt följer ungdomar som riskerar att hamna i kriminalitet. Varje dag, hela veckan, i flera år om så krävs.

Det har visat sig effektivt förebygga ungdomsbrottslighet. Men det är kostsamt – regeringen måste därför vara beredd att lägga stora summor på tidiga åtgärder som riktas mot riskindivider och riskfamiljer. För att långsiktigt förebygga grov brottslighet måste socialtjänsten, skolan, barnpsykiatrin och fritidsverksamheter stärkas kraftfullt. Det skulle, menar jag, vara betydligt mer verkningsfullt mot kriminalitet än att lägga miljarder för att kunna fördubbla antalet fångar.
I dag har nästan alla kommuner infört SIG och SSPF, vilket är glädjande, men ska de olika aktörerna som är inblandade effektivt kunna samverka är det dessutom helt nödvändigt att införa sekretessbrytande regler mellan skolan och socialtjänsten, så att de får möjlighet att utbyta information med varandra.

Avslutningsvis vill jag framhålla att socialtjänsten i första hand måste fokusera på tillitsskapande socialt arbete baserat på kunskap om vad som kan ge effekter. Repressiva åtgärder behövs också men förslag som nu finns gällande sänkt straffålder och längre straff riskerar att drabba många i onödan, skapa skenande kostnader och i vissa fall ha direkt negativa konsekvenser på det man försöker åtgärda.

Det är också så att det finns ingen quick-fix på detta stora samhällsproblem. Utvecklingen med gängkriminalitet som kryper ned i åldrarna har pågått under en lång tid. Därför krävs ett långsiktigt arbete för att bryta segregationen och dess konsekvenser – ohälsa, fattigdom och arbetslöshet.